Jag sitter just nu och tänker på vilket sjukdomsår detta år har varit hittils, jag kan ju bara hoppas att jag åtminstone slipper häflten de resterande året. Dock får jag nog stå ut med och lära mig att leva med diabetes. Snart är halva året passerat och jag har nog aldrig besökt sjukvården så mycket detta år som förr under mina 34 år. Om jag har frikort? Svar JA!

Inte ens då jag var gravid vart de sjukhusbesök förutom ultraljudet, förlossningen och ett och ett annat besök hos barnmorskan. Men då var jag ju inte sjuk, det har jag varit nu och dessa besök på sjukan har till en början kostat en hel del. Kostat allt från pengar, tid och energi. Sjukdomsåret eller sjukdom och sjukdom kanske man inte kan kalla de började faktiskt redan före jul och lappade över till 2016. Jag har mina föraningar att diabetesen också började ge symptom där omkring. Det var då jag började dricka massor av vätska och jag vart orkeslös. Jag trodde först och främst att de berodde då på en separation och allt kring det från en början då jag ända fram till att jag åkte till Luleå före jul mådde som jag gjorde. Sen trodde jag att allt kom efteråt då jag i Luleå kunde slappna av och lämna visa bitar bakom mig. Men iallafall. Den första åkomman fick jag som sagt före jul men de brast och blev ännu värre på nyårsafton faktiskt. Jag fick börja 2016 med en jättestor BÖLD på ena bröstet. Och den va inte att leka med. Jag hade så ont. Jag kunde knappt ha bh på mig och att bada på Pite Havsbad var mysigt men en ren pina men jag härdade ut. Minns fortfarande hur jag nästan står i duschen på badet och alla stirrar på mig. En annan kvinna kommer fram och påpekar på hur jag ser ut. Dock var hon väldigt snäll och tillmötesgående. Jag hittade även ytliga knölar i huden/bröstet och vart ju givetvis livrädd. Detta började med en knöl som blev en böld både utvändigt och invändigt under huden. Då jag dessutom uppräckte flera knölar vart jag givetsvis orolig. Jag mådde skit men tog mig igenom detta tack vare mamma och Ronnie såklart. Mamma ringde hudmottagningen på Sunderbysjukhuset. Det var i mellandagarna och eftersom jag inte hade feber eller var allmänt påverkad (förutom smärta och utseende) så tyckte dom även att jag skulle avvakta och ta den första bästa tid på hemmaplan sen efter att jag kommit hem igen. För er som inte vet så var jag i Luleå och Sunderbysjukhuset ligger utanför Luleå. Denna enorma BÖLD sprack på nyårsafton och jag minns att brorsan som är blivande läkare fick också titta på de. När de brast rann de ursäkta ut cirka en deciliter var och blod. Jag fick ställa mig i duschen medans de rann och sedan la vi om med förband och tvättade rent dagligen. En lättnad för all smärta och obehag som jag hade veckan innan medans bölden var en böld. Jag har bilder på denna böld där man ser hur den blir större och större. Huvaligen. Jag fick sedan efter mina 3 veckor i Luleå snabbt en tid på bröstmottagningen i Uppsala. Där konstatera dom vad de var och jag kommer inte ihåg vad de hette. De va nå snyggt på latin och sjukvårdsprat de körde med, de var då inget ofarligt som de påpekade och lungade mig med.

Jag fick även uppleva min första mammografi där de kunde utesluta de värsta (cancer), sån tur var. En lättnad. Nu har jag ett sjukt fult ärr efter denna böld. Inget som är så roligt. Det tog även tid för detta sår att läka. Jag fick antibiotika och de tog odlingar. Men för att kunna odla fick de vid tillfälle öppna upp såret igen. Det var min böld de. Gick på kontroller och fick åka in till sjukhuset ett antal gånger under januari och februari.

Sen gick det ett tag och vi kom in i Mars- månad. Då gick jag ju också och mådde ännu sämre, jag hade dock ett fokus till att ge min dotter Fanny ett minnesvärt 10års kalas. Jag gick och krävde ett blodprov men blev nekad. Jag nämnde mina symptom och trodde att jag åt för lite levaxin för sköldkörteln men som sagt ändå vart jag nekad. Jag blev bara tröttare och tröttare. Till slut orkeslös, jag rasade i VIKT, men detta var för sjukvården ingen väckarklocka. Jag blev som sagt nekad mitt blodprov och den första sjuksköterkan kontakta inte ens min husläkare. Men som sagt trots mina symptom tyckte de att det inte var allt för länge sen jag tog prover sist (juni förra året). Sköldskötelprover har jag lärt mig att man minst ska kolla upp två gånger per år, helst mera då värderna kan förändras. Mars gick och vi/jag tänkte inte mera på de förutom att jag vart en aningen förbannad för otrevligt och oprofessionell bemötande på sjukhuset här i Tierp. Mars gick och jag fick starkare och starkare symptom. Jag vart tröttare och tröttare. Blödde näsblod vid ansträngning och sov mig igenom dagarna. Samt att jag hinka i mig allt av vätska som fanns tillgänglig. Det var allt från vatten, mjölk till läsk. Fanny fick sitt kalas. Nu i efterhand måste jag ju säga att jag tycker oerhört synd om mig själv. Jag kunde ha fått vård fortare än vad jag fick. Det skulle ju ta ytterligare en månad innan jag åter igen gick upp på husläkarmottagningen slog näven i bordet för andra gången och även då kräva ett blodprov och besök hos min husläkare. Den 12e april gick jag upp till sjukhuset igen. Jag hade då sedan ett par veckor sovit mig igenom dagarna. Jag kunde gå iväg med Fanny till skolan, gå hem till lägenheten, lägga mig på soffan sova till 12, äta lunch och sen sova tills Fanny kom hem eller hämtades för att efter de slockna på soffan igen. Jag kunde de bra dagarna hålla mig vaken mellan 16-20 då Ronnie och barnen underhöll mig men jag var trött och inga som helst problem att sova hela nätter. Förutom de nätter jag vakna och behövde gå på toa då jag mellan sovandet drack oerhört mycket eller att jag vaknade av SENDRAG.

Denna gång (den 12 april på sjukhuset satt jag och sa exakt samma sak som de jag sa till sjuksköterskan månaden innan. Denna gång krävde jag också ett blodprov. Denna sköterska var då mer seriös. Jag fick teletid med min husläkare på måndagen efter den 18e. Husläkaren ringde upp mig på måndagen efter (12e var en torsdag) och sen gick de undan. Jag lämnade blodprov dagen efter, då jag ansåg att de var lika bra att göra det på en gång nu när man fick tid. och sedan gick de undan. Redan dagen därpå, på onsdagen åkte jag in AKUT till Akademiska med ett blodsocker på 45 efter att min husläkare ringt mig med en darrande ton på rösten. Att jag hade mått som jag gjort var då anledningen till mitt mående, min diabetes. Mitt sköldkörtelprov visade ingenting utöver de ovanliga. Jag tar rätt mängd levaxin. De gick fort på akuten då jag fick förtur att komma in på ett undersökningsrum och sen var de läkare, sjuksköterskor, studenter och så mycket folk runt omkring mig. De satte kanyl och tog en massa prover. Sedan kom jag från akuten till AIMA som är akutsjukvårdens intermediärvårdsavdelning och fick ligga där mellan 18 00 och 04 00. Jag fick efter ett par timmar på AIMA veta att jag fått diabetes. Men de visste man ju nästan då husläkaren ringde och sa att jag behövde åka in, läggas in då blodsockret visa ett fastebs på 45. Min älskling lät oroad då jag ringde hem han och berättade och sa även han, typ - Men, älskling. Har du diabetes?

Detta kunde dom ha kommit fram till redan i Mars tycker man om de varit lika smarta och lyssnat på mig redan då. De finns ett test som heter hba1c som visar ett snitt på hur blodsockret legat de senaste 6-8 veckorna. På skalan var högsta värdet 130 och mitt hba1c låg på 135. Jag fanns lixom inte ens med på skalan. Enligt värdet 135 ska jag de senaste veckorna ha legat på över 20 i blodsockret. Vilket i efterhand lades i efterhand pusselbitarna på plats. Nu hade jag ju tur i oturen att de kolla blodvärdet, blodsocker i samma veva som jag lämna blod för sköldkörteln. Detta gjorde mig ännu argare att de inte gjorde de från första början. Även diabetesen har gett mig många resor till och från Akademiska den sista tiden. Nu är de lite lugnare. Nu tycker de att jag ska komma tillbaka efter sommaren med förutsättning att jag mår bra och sköter blodsockret. Än så länge går de bra. Jag ska få en kallelse till ögon för att kolla synen så att de höga blodsockret inte har förstört och påverkat synen. Jag har fått de senaste dagarna ett lägre fastebs som sjunker de ännu mera så får jag nog kolla upp de långtidsverkande insulinet utifall det ska sänkas ännu mea. Jag hoppas att de inte är nå fel på synen. Jag minns första veckorna som jag kom hem från mina fem dagar på sjukhuset att jag fick den såkallade dimsynen. Men nu är det helt klart mycket bättre, dock kan jag känna att de dimmar ibland om sockret går över 10, efter en måltid innan blodsockret sjunker igen. 

Men som om detta inte är tillräckligt så vart de även i slutet på Mars (då jag skulle byta spiral) ett besök på sjukhuset och gynmottagningen. Även där akut. När de i Tierp skulle dra ut den gamla spiralen för att byta hade den gamla spiralen fastnat. Jag tror att två eller om de var tre på barnmorskemottagningen här i Tierp som försökte innan de gav upp. Inne på gyn försökte även där tre, fyra stycken att få ut den men den satt fast som berget. Jag funderar nu och även då på hur länge den hade suttit så. Jag fick hålla andan och stirra i taket medans alla försökte, de var tal om operation om inte lokalbedövning som de testade först hade funkat. Och så vart de efter många om och men och bedövning så fick de ut spiralen. De gjorde även ett vagninalt ultraljud för att kolla hur och vart spiralen satt fast. Jag är jätteglad och tacksam att jag slapp operation även om lokalbedövningen var obehagligt. Ett par stick med lokalbedövning och tjoff tjoff var den ute. Jag blev sedan tillfrågade om jag ville ha en ny men tack och nej tack. Det blev spruta istället. Min älskling var såklart vid min sida HELA tiden. Han har varit ett enormt stöd genom hela denna historia. Han är otrolig som står ut med mig och ALLA dessa prövningar. För det är just vad detta året har bjudit på... PRÖVNINGAR. Men som nästan ett gammalt gift par som ställer vi upp för varandra i sjukdom och hälsa. SÅKLART. 

Ja, det var väl denna dags ventilation... och jag har fortfarande frikort, till den 16e juni. Nu hoppas jag att jag slipper återkommande sjukhusbesök och flera åkommor, sjukdomar och obehag. Diabetes får jag leva med men jag hoppas slippa annat........ 

På akuten skickade de nämligen remiss då jag fått varbildningar och bölder på andra ställen. Dock inga knölar utan bölder, svullnader - jag var för någon vecka sedan och kollade upp besvären men då hade svullnaderna blivit bättre så läkaren hitta knappt något. Hon sa även att de inte var just något för dom och att vi skulle avvakta. Nu när svullnaderna lagt sig och inga fler bölder har uppstått så kan jag vara lugn. Jag skulle ringa primärvården och be om tid på hudmottagningen om de återkommer. De trodde efter undersökningen att de eventuellt kunde röra sig om en hudåkomma eller också svullnade körtlar, hårsäckar i och med min diabetes och mitt dåvarande höga blodsocker. I och med upptäckandet av diabetesen och att de fått ner blodsockret till normalare värden med insulin och tabletter har jag märkt att svullnaderna gått tillbaka och inte återkommit nå mer. Men som sagt. Jag har ständigt KOLL. 

Nu är det dags för blodsockerkoll, det har snart 3 timmar sedan jag började äta lunch. Ha de gott och sköt om er. Var rädda om er och varandra. KRAM

Först vill jag tacka för alla fina mail jag fick efter mitt inlägg om min ekonomi. Jag vill även tacka för alla positiva och glädjefyllda peppande kommentarer som jag fick. Det stärker ens självförtroende nå enormt. Jag är så tacksam över alla muntliga peppningar som jag fick. De är guld värda. Det ger mig styrka att fortsätta kämpa. Nationaldag idag då. Vad har ni haft för er denna måndag? Vår dag började vid sju imorse då Saga väckte mig då hon var på toa och Imre tätt där efter kom upp och frågade om frukost. Vi mornade på oss fram till 08:00 och sedan åt vi frukost tillsammans. Jag åt som vanligt min havregrynsgröt med fiberrika havregryn, låg kalori äppelmos och mjölk. Tog även en liten smörgås till. Mätt blev jag. Efter frukosten åkte Ronnie och jag och handlade första gången idag. Vi glömde både de ena och det andra så tre vändor till affären idag för omväxling skull. Fanny skulle ha fika med sig på morgondagens äventyr, Ronnie åket söderut imorgon och kommer hem på söndag så han behövde handla lite till det. Så vi har haft fullt upp hela förmiddagen. Sen var de lunch och efter lunch sov vi middag. Jag vet inte om Fanny och Jonna hade sömnmedel i ugnspannkakan (jag åt en liten bit, annars åt jag sallad). Det tog ändå. Matkoma deluxe. Sen åkte vi och handlade lite igen. Vid 14:45 började jag med middagen och stoppade in en porterstek i ugnen. Under tre timmar stod den i 150 grader och gonade till sig. Det luktade underbart. Vi hann en tur till affären igen och köpte fika eftersom vi lär ju fira nationaldagen på något sätt. Den mat som sedan tog över tre timmar att förbereda tog 15 minuter att äta upp. Hehe. Kakan var inte dum den heller. Trodde att jag skulle få jättehögt blodsocker men jag ligger faktiskt normalt. Dock var jag låg (eller lägre) än vanligt till middag idag. Jag har legat lägre än vanligt hela dagen idag faktiskt om man ska jämföra de senaste dagarna. Det har dock varit lite kyligare idag än de sista dagarna i veckan. Annars har vi inte firat så mycket av nationaldagen idag. Vi hade tänkt att åka till Gävle men skippade de. Det verkade inte finnas nå annat firande i Tierp förutom utanför Ica där de bjöd på fika. Det kunde vi skippa då vi fikade hemma. Nu ligger jag på soffan och kollar nationaldagsfirandet från Skansen. Det blir alltså lite nationaldagsfeeling. Firandet från skansen skulle ha upplevt i verkligheten. Fanny sitter här brevid och säger att hon nästa år vill till skansen. Det vore kanske något. Vi har ju ett helt år att förbereda oss inför. Nu ska jag fortsätta kolla tvn och mysa ner mig i soffan men först ett blodsocker. De är dags igen. Pust. Sköt om er! Godnatt.

Folksamlingarna fylls på med folk nere på köpingen, det är den andra juni idag och studenten. Solen skiner och årets studenter får nog en toppen fin dag. Vi har hört ungdomarna fira sedan 07:25 imorse med tjo, tjim och hög musik från Högbergsskolan. När jag cykla iväg med Fanny till skolan imorse stämde hon in på Samir & Viktors plåga; Bada Nakna.